Att skriva sånger är att skriva liv
Artikel publicerad i Magasinet Visor, höstnumret 2023.
Portarna till sångskrivandet öppnades för mig i mitten av 1980-talet när jag gick på teaterskola – jag hade till slut vågat bejaka en längtan jag burit på sedan jag var liten, utan att riktigt kunna formulera vad det var jag längtade till. När vi gjorde en kabaré på skolan våren 1984, och jag sjöng Jacques Brels ”Amsterdam”, hörde jag en tydlig röst som sa: Det är det här du ska göra. Berätta historier till musik.
Under åren som följde skrev jag små stycken för scenen, tonsatte dikter, lärde mig fler och fler av Brels visor, och andra visor också. Jag tog sånglektioner för Torsten Föllinger.
Efter en turné med Stockholms Operettensemble våren 1989, när jag landade i vardagen som ensamstående mamma, började sångerna komma. Jag var fascinerad, förundrad … hur kunde jag? Var kom de ifrån? Det var som att öppna en dammlucka, det forsade verkligen ut. Kollegieblocket blev fullt, sångerna fortsatte att forsa fram. Jag var i ett rus. Jag fick kontakt med en studio där jag fick hjälp med arrangemang och inspelning av några låtar som så småningom blev till en demo, och jag fortsatte skriva. 1998 gjorde jag till slut debut med egna visor på scenen, på darriga ben.
Låtskrivare, sånglyriker, vismakare, singer/songwriter, vispoet … en del säger sångfångare, eller song catcher. När jag hör den benämningen får jag en bild av en äldre man (misstänkt lik Jacques Tatis Monsieur Hulôt) som hoppar runt som en gräshoppa på långa smala ben med en fjärilshåv i högsta hugg. Förgäves försöker han fånga sångerna som fladdrar runt som färggranna fjärilar och hela tiden undkommer honom, stiger mot himlen i en lycklig dans och lämnar den stackars jägaren utmattad och lottlös. Han sjunker ihop på marken, och sångerna flyger vidare.
Min erfarenhet är att det mer handlar om våglängd och närvaro än att gå på jakt. Och våglängden kalibreras bäst genom träning. Ju mer jag skriver, övar, lyssnar, desto lättare är det att bli uppmärksam på sångerna – uppleva dem, höra dem och skriva dem. Ja, för själva skrivjobbet är ju fortfarande mitt. Sångerna virvlar runt mig och alla andra, och om jag inte skriver dem kommer någon annan att göra det.
Med det sagt: Det handlar om hantverk och om tillit, precis som i alla kreativa sysselsättningar. Hantverket, träningen och fokuseringen, koncentrationen och hängivenheten – och så tilliten, tålamodet och uthålligheten.
Att skriva sånger är att skriva liv. Det här vet jag: Man skriver om det man ser.
Man berättar. Man hör något som viskar i vinden – ett gammalt minne.
Så blandar man det med en dröm, och kanske något man hört någon säga på bussen.
Och visan finns där. Man bara plockar den, som ett moget äpple.
(”Med ögon känsliga för allt – en berättelse om Barbro Hörberg”, Anna Döbling 2012)
I snart 40 års tid har jag berättat historier till musik. På fri vers, på bunden vers. Små noveller, koncent-rerade berättelser på mellan tre och sex minuter. En bestämd form där orden ska passa in och få rum. Ibland har musiken kommit först. Ibland texten. Men oftast har musiken och texten följts åt. Det kan börja med ett ord, en rytm, en ackordföljd vid pianot. Eller att jag hör en låt på radio och den öppnar en dörr där jag ser något speciellt, som jag måste berätta om. Rätt vad det är, när jag står och stryker en blus utan tankar på annat än det jag har för händerna, kan en dörr i mig öppnas och en mening träda fram. Och då är processen igång. Under tågresor händer det också ofta, eller på bussen mitt i rusningen, men lika gärna kan jag vakna ur en dröm med ett par ord eller en mening i huvudet.
Det kan ta en dag att bli färdig. En månad. Ett halvår. Två år. Ibland ännu längre tid. Men vid några guda-benådade tillfällen har jag bara satt mig ner och skrivit rätt upp och ner och så har sången blivit klar på en halvtimme. Andra gånger har jag kört fast helt efter ett par försök och behövt hjälp att komma vidare.
En tusenmilavandring är bara steg för steg.
Man måste våga leta när man går sin egen väg.
Och kanske att man hittar nåt man inte visste fanns.
Vägen kanske svänger och går nån annanstans.
(”Gå vidare”, Anna Döbling/Lolita Ray 2003)
Det som driver mig är nyfikenhet och lust, på många olika sätt. I grunden finns förstås ett stort behov av att uttrycka mig konstnärligt, en ton som jag insett att jag alltid har hört inom mig och så småningom började lyssna på. Jag låter den leda mig. 2012 skrev jag en föreställning om Barbro Hörberg, och det var ett helt nytt sätt för mig att berätta. Sedan 2019 läser jag en distansutbildning i Kreativt Skrivande vid Linnéuniversitetet och är nu framme vid det femte och sista året. Det är roligt och stimulerande att skriva prosa. Att gå från sånglyrikens förtätade bilder och koncentrerade form till romanens långa berättarbågar är ett jättesteg, men det är väldigt spännande. I somras gick jag en poesikurs och tränade på att skriva sonetter. Även om jag kallar mig vispoet definierar jag mig i grunden som en skrivande person, en ordkonstnär. Att jag skriver i olika genrer är berikande, jag är övertygad om att det gynnar mitt skapande. På samma sätt vill jag också ta in texter av olika slag, konst, musik, teater, film, dans – och gärna utsätta mig för det oväntade, det oprövade.
Det går inte att prata om låtskrivande utan att ta upp skrivkrampen, blockeringarna. Jag har varit med om flera sådana perioder. I början, när jag öppnade låtskrivarporten, flödade det som ur ett ymnighetshorn. Jag skrev så mycket jag hann, under sena kvällar och tidiga morgnar när barnen var små, när jag satt och klinkade vid pianot och en ackordföljd födde en idé, när jag gick på promenad och kom hem med en sång i huvudet. När en vän berättade en historia, när jag hörde en låt på radio … men en dag kom det ingenting. Ingenting. Ingenting. Det var tyst, dag efter dag. Och när jag ändå satte mig ner för att skriva sa kritikern på axeln till mig att det inte skulle gå. Alla idéer var dåliga, alla ord banala. Jag blev förlamad av rädsla, och sedan övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna skriva något. Räddningen den gången var att översätta sånger jag tyckte om, och samla de få enstaka egna ord och idéer som inte kritikern hunnit förinta. Sedan dess har de återkommit några gånger, perioderna av tystnad och tomhet. Att tvivlet följer med och sticker upp ibland, det är något jag vant mig vid. Jag är inte rädd för det längre. Jag vet att det bara är ytligt och dumma tankar och inte har ett dugg med verkligheten att göra. Och att det går över, och allt blir bra igen. Numera betraktar jag det som en inbjudan till en viloperiod. Ett tecken på att jag behöver göra något annat, hämta inspiration, vila. En kreativ kompost. Tids nog ska nya frön gro. Och jag slutar inte skriva för det, jag skriver bara annat under tiden.
Verktygen har jag samlat på mig längs vägen. Några har jag hittat själv, andra har jag fått till skänks i olika sammanhang. Sedan länge skriver jag ”morgonsidor”, en metod som jag lärt mig från Julia Camerons ”The artist’s way”. Tre-fyra sidor i en anteckningsbok, för hand, ensam på morgonen det första jag gör. En form av flödesskrivning utan mål eller krav på litterär verkshöjd. Bara en rensning av kanalerna. Numera vill jag inte vara utan den här stunden. Under åren har jag också lärt mig att värna ”dötiden”, såsandet, släntrandet utan krav. Stirrandet ut genom fönstret, eller på en parkbänk bland människor. Promenader fyller också en viktig funktion. Förutom att jag rör på mig, kommer ut och andas frisk luft, är det som en meditation. Jag rensar bort gamla surtankar ur huvudet, det blåser rent och lämnar plats för nya impulser och gör mig beredd att ta emot. Jag har aldrig kunnat gå med hörlurar på, lyssna på musik eller podd medan jag är ute. Jag behöver vara öppen (däremot har jag gärna radion på hemma eller i bilen).
Att skriva är en ensamtillvaro. Jag har funnit det helt nödvändigt att hitta min flock, mina systrar och bröder, och möta dem med jämna mellanrum. Föreningen Lilith Eve som jag var med och bildade 1999 blev ett sådant sammanhang, ett nätverk för kvinnliga artister/låtskrivare. Under några år arbetade vi tillsammans för att skapa scener och speltillfällen för kvinnor. Några vändor som kursledare och skrivpedagog har också berikat mig. Jag har ingått i olika artistkonstellationer – bland annat i gruppen Lill-Britt Siv – som bidragit till min utveckling som konstnär, och fortbildningen Rim & Reson, under ledning av Christina Kjellsson vid Nordiska Folkhögskolan, har varit viktig för mitt skapande. Första gången jag kom dit var hösten 2017. Sedan dess har jag återvänt ett par gånger, det blev snabbt ett behov att möta kollegor från sångpoesins värld och få bada i skapargemenskapen – förenas i närläsning av texter, inspireras av melodispråk och livshistorier, dela erfarenheter och tankar, lyssna och gråta och skratta och rysa – och skriva.
Något som varit välgörande är att frigöra mig från tanken på att texten ska ut i världen och bedömas. Nu menar jag inte att jag inte ska tänka på att texten kanske så småningom ska ha en mottagare, men jag vill värna att skriva för leken och glädjen, för orden och rytmen. Tids nog kommer det stadiet när texten kanske ska visas upp – på Rim & Reson arbetar man i skrivgrupper, och ger återkoppling enligt en speciell metod. Det är intressant att se hur och var texten landar i den som läser, och det ger i sin tur ofta nya infallsvinklar. Man kan också få konstruktiva förslag: Pröva att byta plats på de där raderna, på de där verserna. Vad skulle hända om det var en varg istället för en hund som kom springande? Om barnvagnen var en motorcykel? Om berättaren försvinner i natten istället för att åka till jobbet? Vad skulle hända om … är en väldigt användbar inställning till skrivandet, som aldrig blir tråkig. Överhuvudtaget är det bra för mig att ha en räv bakom örat och lite klacksparkar i min syn på mitt eget skrivande – i början vaktade jag sångerna som om de var perfekta och ofelbara, jag var redo att försvara dem med mitt liv och Gud förbjude att jag skulle ändra ett ord eller en ton, eller ens flytta ett kommatecken! Numera vill jag tro att jag blivit lite mer avspänd i det här.
Något som ofta har hjälpt mig framåt har varit konkreta förslag eller uppgifter: Ämnen, rubriker, genrer. Teman, motiv, perspektiv. Persongalleri. Och faktiskt även målgrupp och syfte. Dessutom tror jag att många känner igen sig i att det aldrig blir en sådan fart på produktiviteten som strax innan deadline. Prokrastinering är mänskligt, men jag har dessutom många gånger upplevt att jag är snabb på att få fram en ny visa inför en spelning. Min inre upptäcktsresande vill ha något nytt att visa upp. Förmodligen är det bara nytt för mig själv, men än sen då? Jag har roligt, och det är huvudsaken.
Jag tror att de flesta skrivande människor i alla fall vid något tillfälle censurerat sig själva. Kritikern på axeln är snabb med att komma med påpekanden och oombedda råd. Även om det sägs att den inre kritikern egentligen vill skydda konstnären för skam och smärta, och därför tar på sig att hindra det som kan bli pinsamt, är det inte nyttigt att låta den styra. Att medvetet skriva dåligt är ett bra sätt att avväpna kritikern. Det är ett råd jag ofta ger till en låtskrivare i början av sin bana, eller för den delen till den som av olika anledningar kört fast: Skriv dåligt. Bestäm dig för att skriva den sämsta låt som någonsin funnits. Skriv den, sjung den och – titta! Världen gick inte under, himlen föll inte ner. Ingen slog dig eller gjorde narr av dig. Möjligen skakar grannarna som hörde dig lite på huvudet och drar på munnen eller vindar med ögonen, men det kan du ju vara storsint nog att bjuda på.
Inspirationen finns både inom mig och utanför mig. Det är en växelverkan. Jag tror att vi kommer till den här världen, den här tillvaron, med en massa omedveten kunskap. Låt oss för enkelhetens skull kalla den personlighet, och en särskild, riktad, nyfikenhet. Vad är det egentligen som får människor att vilja utfors-ka vissa områden? Jag tror att vi har en del i oss från början. Olika grader av mottaglighet, beredskap.
Vart är vi på väg? Vad vill vi med det här?
Det är kanske det som vi beskriver när vi skriver,
som vi når när orden bär.
(”Stjärnor och frågetecken”, Anna Döbling 2020)
Författaren Elisabeth Rynell hävdar att skrivande för henne är just ett sinne, men jag tror att det är större än så, jag tror det finns ett konstnärens sinne. Kreativitetens sinne. Skaparlust. Själv drar jag gärna paralleller till odlandet. Den perfekta jordmånen för inspirationen och kreativiteten bereder man genom att ta till sig saker utifrån, Precis som en planta inte kan uppstå ur ingenting behöver skapandet frön, jord, näring och vatten och omsorg – skötsel, ans, omvårdnad. Alltså: Vill du skapa – skriva, komponera – så ta till dig det du tror att ditt skapande behöver. Läs. Sjung. Lyssna. Se. Känn. Upplev. Och framför allt: öva. Träna. Och kom ihåg att ha roligt under tiden. Att skapa är en lek.
Håll i dina drömmar, så du inte tappar bort dem.
De är blossen som ska lysa din väg.
Och om du ändå kommer vilse, för att du har haft för bråttom,
ska du lugna dig och sakta dina steg.
(”Sagor”, Anna Döbling 2016)
Boktips:
Julia Cameron: The artist’s way
Bengt Eriksson & Joel Eriksson: Svenska sång- och rockpoeter, del 1-3
Elizabeth Gilbert: Stor magi – leva kreativt utan rädsla
Christina Kjellsson: Rim & Reson
Elisabeth Rynell: Skrivandets sinne
Stefan Warnqvist: Vägen till sångerna – samtal om kreativitet och låtskrivande