Anna Döbling (2007)

annado%cc%88blingcover

01 Maria-som-väntar                              text not

02 Gå vidare                                             text not

03 Närmare dig                                       text not

04 Som ett barn                                       text not

05 Första gången                                     text not

06 Där regnbågen slutar                        text not

07 Eva och jag                                          text not

08 Kejsarinnan                                        text not

09 Natt                                                      text not

10 Sommaren när du fanns hos mig    text not

11 Den första snön                                  text not

12 Stunder då himlen var blå                text not

13 Nu                                                         text  not


“En skivdebut som är efterlängtad av många/…/ ett ömsint allvar som leder spåren till franska sångare som Jacques Brel och Barbara, men även den senares adept Barbro Hörberg. Anna Döbling bygger broar mellan det privata och det samhälleliga liksom mellan dåtid-nutid-framtid, och hon får text och melodi att smälta samman till en harmonisk helhet. Hon är en ypperlig sångerska, skådespelerska i grunden, och gestaltar sina sånger med värme och äkthet. Orkestrering och arrangemang är förstklassiga – gitarristen/arrangören Gunnar Nordén har förut producerat Lisa Ekdahl och Rikard Wolff.”
Ingrid Strömdahl, SvD 4/4 2007


 

 

 


Maria-som-väntar


I eftermiddagssolen blommar rosorna vid torget,
och doften hänger tung och varm som sammet över stan.
Hettan är fantastisk. Luften nästan darrar.
Men på muren vid fontänen är det svalt.
Där sitter det en flicka. Hon är vacker som en ängel,
och hon ler när någon ropar hennes namn.
Och där ser hon honom komma,
där han skyndar från stationen,
och hon springer raka vägen i hans famn.

Det är Maria-som-väntar. Maria-som-väntar.
Hela dagen har hon räknat var minut.
Maria-som-väntar. Maria-som-väntar.
Nu slår klockan, nu är hennes väntan slut.

Eftermiddagssolen, lika het som den där gången,
den lyser på stationen och ett tåg som far iväg.
Så länge hon kan se det står hon kvar där på perrongen.
Och sen vänder hon sig om och vandrar hem med tunga steg.
Sen ser man henne gå där varje dag i alla väder
till postkontoret för att hämta brev.
Och sen går hon till stationen och sitter där och läser
alla dyra, vackra rader som han skrev

till Maria-som-väntar. Maria-som-väntar.
Han skriver att han räknar var minut.
Han skriver att han längtar till Maria-som-väntar,
och om en tid ska hennes väntan vara slut.

I eftermiddagssolen, alltid het och obarmhärtig,
finns det inget skydd och ingen nåd att få.
Det är längesen den dagen. Breven har slutat komma.
Men hon sitter där varenda dag ändå.
Och ibland så kan man höra någon främmande som frågar,
nån som inte vet nånting om det som var:
”Vem är den gamla kvinnan? Hon som alltid är så sorgsen?”
Och varenda en i staden kan ge svar:

”Det är Maria-som-väntar. Maria-som-väntar.
I alla år så har hon räknat var minut.
Maria-som-väntar. Maria-som-väntar.
Hennes väntan den tar aldrig nånsin slut.”

Eftermiddagssolen, den lyser på stationen
när tåget kommer in i sakta mak.
Hettan är fantastisk. Luften nästan darrar.
En ensam passagerare går av.
Och som om någon gett signalen börjar alla fåglar sjunga
i en jublande gemenskap utan namn.
För där är det nån som springer på ben som blivit unga.
Och hon springer raka vägen i hans famn.

Det är Maria-som-väntar. Maria-som-väntar.
Hon har väntat, hon har räknat var minut.
Maria-som-väntar. Maria-som-väntar.
Och nu har hennes väntan tagit slut.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Gå vidare  


Hon packar sina väskor. Hon städar ur sitt hus.
Hon öppnar sina fönster och fyller sig med ljus.
Därute väntar nånting. Hon vet att hon vill gå.
Fast ingen visar vägen ska hon hitta rätt ändå.

En tusenmilavandring. Ett allra första steg.
Man måste våga ta det för att gå sin egen väg.
Man snubblar och man faller, och man reser sig och sen
så går man kanske vilse och får börja om igen.
Kanske hittar man nåt viktigt man inte trodde fanns.
Då kan man byta riktning och gå nån annanstans.
Om nånting ska förändras får man börja med sig själv
och sen gå vidare.

Hon packar sina väskor med det hon vill ha kvar.
Med alla sina drömmar och den längtan som hon har.
Hon ställer inga frågor om vägen hon ska gå.
För om hon redan visste målet, vad fanns det kvar att söka då?

En tusenmilavandring är bara steg för steg.
Man måste våga leta för att gå sin egen väg.
Och kanske att man hittar nåt man inte trodde fanns.
Vägen kanske svänger och går nån annanstans.
Man snubblar och man faller, och man reser sig och sen
så går man kanske vilse och får börja om igen.
Om man vill att nåt ska ändras får man leta i sig själv
för att gå vidare.

Hon packar sina väskor. Sen stänger hon sin dörr.
Hon lämnar sina minnen och bilderna från förr.
Därute väntar nånting. Hon ser sig inte om.
Ska aldrig gå tillbaka den vägen som hon kom.

En tusenmilavandring är alla dessa steg.
Man måste våga välja för att gå sin egen väg.
Man famlar och går vilse, och man hittar rätt igen.
Man snubblar och man faller, och man reser sig och sen
så kanske att man möter nån man inte visste fanns.
Då kan man byta riktning och gå nån annanstans.
Vill man älska någon annan får man börja med sig själv
och sen gå vidare.

Kanske att man möter nån man inte trodde fanns.
Då kan man byta riktning och gå nån annanstans.
Om nånting ska förändras får man börja med sig själv
och sen gå vidare.


Text: Anna Döbling och Lolita Ray
Musik: Anna Döbling

© Anna Döbling/Lolita Ray

 

 

 

 


  Närmare dig   


Äntligen. Efter alla år av sömn.
Vi har letat länge nog i en skrämmande dröm.
Var inte rädd. Jag ska väcka dig igen.
Långsamt, långsamt.

Äntligen. Vi var vilse båda två.
Inte säkra på vilken väg vi skulle gå.
Var inte rädd. Jag ska ta dig hem igen.
Långsamt, långsamt.

Allt jag vill vara är närmare dig.
Allt jag vill vara är närmare dig.

Natten är så kall. Det är skuggornas fel.
Om du stannar kvar kan du frysa ihjäl.
Var inte rädd. Jag ska värma dig igen.
Varsamt, varsamt.

Allt jag vill vara är närmare dig.
Allt jag vill vara är närmare dig.

Låt det bara hända, låt det bara vara. Allting blir lättare då.
Inget att förlora, inget att försvara. Allting blir lättare då.

Sanningen som ska göra dig fri:
Det var meningen att det skulle bli vi.
Ta mig hem igen. Älska mig hel.
Långsamt, varsamt.

Allt jag vill vara är närmare dig.
Allt jag vill vara är närmare dig.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Som ett barn  


Du frågar mig vad kärlek är. Jag svarar dig att kärleken är som ett barn.
I början är den hungrande och naken, blind och trevande. Ett litet barn.
Beredd på allt och tillitsfull men famlande, behöver hjälpas, som ett barn.
Den möter dig med öppen famn, men skyggar inför hårda ord just som ett barn.

Den snubblar när den lär sig gå, men reser sig igen förstås, just som ett barn.
Den leker kurragömma med dig, dyker upp bakom din rygg. Just som ett barn.
Den lyssnar till ett leende och talar på sitt eget språk, just som ett barn.
Den ställer nya frågor varje dag, och ger dig svaren. Den är som ett barn.

Den njuter av att finnas till. Sen blir den vad du gör den till. Just som ett barn.
Så skydda den och värna den och håll i den försiktigt, som ett litet barn.
I ljus och glädje, tro och hopp och frihet kan den växa. Det gör alla barn.
Då blir den stark och vacker och så levande och självklar som ett älskat barn.

Du undrar över kärleken. Jag säger dig igen att den är som ett barn.
Ett underverk. Fantastisk och unik och speciell, så är den. Som ett barn.
Så se mig in i ögonen och kom till mig med öppet hjärta. Som ett barn.
Och rör mig varsamt, tala sakta. Älska mig som den jag är. Som ett barn.

Förstår du nu vad kärlek är? Förstår du nu att kärleken är som ett barn.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling


Första gången  


Nu kan bladet i dagboken vändas.
Och som om allt varit förutsett
ser jag himmelens stjärnor tändas.
För i kväll har ett under skett.

Det är mäktigt och stort och märkligt.
Alla nya dofter och ljud.
Som om allt blivit mera verkligt.
Dina händer har bränt min hud.

Nu är allting med ens förvandlat.
Allt är rätt som förut varit fel.
Jag blir aldrig mera densamma.
Jag var halv, men nu är jag hel.

I min kropp både jubel och smärta.
Jag vill tacka varenda gud.
För mitt hjärta har mött ditt hjärta.
Dina händer har bränt min hud.

Jag fick höra den sällsamma sången.
Den som bryter mot alla förbud.
Jag kan älska för första gången.
Dina händer har bränt min hud.

I min kropp både jubel och smärta.
Jag vill tacka varenda gud.
För mitt hjärta har mött ditt hjärta.
Dina händer har bränt min hud.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Där regnbågen slutar   


Vi växte upp i samma glömda stad,
där människorna talade ett språk som ingen av oss förstod.
Små trånga gator, husen rad på rad.
Och varje fönster var det onda ögat.
Du och jag.
Vi var ensamma tillsammans, och vi tröstade varann och svor att
vi en dag
skulle lyckas med att ta oss därifrån

till den plats där regnbågen slutar.
Och hitta krukan med guld.
Gör detsamma hur vägarna lutar
när man söker för sanningens skull,
och längtar efter liv.

Och åren gick och våran glömda stad
blev kvar långt bort i fjärran när vi hittade ett sätt att ta oss ut
mot nya mål. Och så en vacker dag
var jag här, men du försvann nånstans på vägen.
Var är du nu?
Har du funnit det du sökte, eller lever ännu drömmen om att
jag och du
ska mötas och försöka hitta fram

till den plats där regnbågen slutar.
Och hitta krukan med guld.
Gör detsamma hur vägarna lutar
när man söker för sanningens skull,
och längtar efter liv.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Eva och jag   


När man var liten, då var allt på liv och död.
Allt tog man för sig av med samma heta glöd.
Vi hetsade varann och prövade vårt mod.
Vi svor en helig ed och blandade vårt blod:
Du för mig, och jag för dig!
Vi höll ihop som ler och långhalm…

Eva och jag. Eva och jag.
Två åttaåringar i samma fotbollslag.
Eva och jag. Eva och jag.
Vi var tillsammans efter skolan varje dag.
Vi byggde kojor. Barbie gifte sig med Ken.
Och vi blev osams men sen blev vi sams igen.
Ja det var Eva och jag. Eva och jag.
Vi var i samma lag.

Sen blev man äldre. Man fick bröst. Man lukta’ rök.
Och färga’ håret grönt (ett misslyckat försök).
En lördag drack vi upp all Evas pappas sprit.
Sen skulle vi till festen, men på vägen dit
så ramla’ hon. Sen ramla’ jag.
Sen spydde vi som två fontäner…

Eva och jag. Eva och jag.
Två fjortonåringar i samma fotbollslag.
Eva och jag. Eva och jag.
Vi skulle sluka världen, vi, en vacker dag!
Sen blev vi kära i den nya tränaren.
Och vi grät floder, men sen blev vi sams igen.
Ja det var Eva och jag. Eva och jag.
Vi var i samma lag.

Sen var man plötsligt snabbt på väg mot livets mitt.
Och jag höll tal på hennes bröllop. Hon på mitt.
Och vi gick upp i karriären båda två.
Men höll kontakten med varandra ändå.
Vi såg en film, tog ett glas vin.
Nån gång ibland gick vi på fotboll…

Eva och jag. Eva och jag.
Två trettioåringar som höll på samma lag.
Eva och jag. Eva och jag.
Vi tog en middag efter jobbet någon dag.
Vi pratade om livet och om kärleken.
Vi kom i otakt, men sen blev vi sams igen
som förut. Eva och jag. Eva och jag.
Vi höll på samma lag.

Sen blev man varse att en kvinna och en man
kan bo tillsammans men ändå i varsitt land.
Han gick på kurser, och han var på konferens.
Och så en natt, jag visste inte var han fanns.
Klockan var tre. Då kom han hem.
Så tog han sats och släppte bomben:

”Eva och jag. Eva och jag.”
??? Vad var det han sa?
Eva och jag? Eva…?

Jag är inte säker. Kanske var det för jag grät.
Jag är inte säker, men jag tyckte att det lät
som han sa: ”Eva och jag. Eva och jag.
Nu är det hon och jag.”


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Kejsarinnan  


En hög med gamla kläder. En massa papperskassar.
En kastad handske. Ett par fula, slitna skor.
En natt i portuppgången. Och nästa på perrongen.
Om någon frågar vet jag inte var jag bor.
Ni ser en galen kvinna på väg att helt försvinna.
Men ni bedrar er, jag är inte den ni tror.

För jag är Kejsarinnan!
Den mäktigaste kvinnan!
Nu ska jag hålla tal
till folket i mitt rike.
Om Gud och politiken.
Om kärlek och om kval.
Och allihop ska lyssna,
och allihop ska lyda.
Mitt ord är eran lag.
Och eldarna ska brinna,
för jag är kejsarinna.
Kejsarinnan, det är jag!

Ni slänger pengar åt mig. Ni slänger smulor åt mig.
Ni tittar bort och skyndar vidare. Så bra
att några kan bli mätta, och göra allt det rätta
så de kan välja just det liv som de vill ha.
Ni ser en galen kvinna som aldrig kommer vinna.
Men den ni tror er se i mig är inte jag.

För jag är Kejsarinnan!
Den mäktigaste kvinnan!
I kväll så är det fest!
Känn dofterna, hör ljuden.
Varenda en är bjuden
och blir min hedersgäst!
Och allihop ska skratta,
och allihop ska dansa
tills ingen orkar mer.
Och alla ljus ska brinna,
för jag är kejsarinna
och härskar över er!

En gång var jag ibland er. En gång var jag i världen.
Och jag var lika stolt och levande som ni.
Men det var förr i tiden. Nu är det skymningstiden.
Fast jag är fortfarande vacker inuti.
Ni kastar stenar på mig, men ni kan inte nå mig.
Jag är för nött, jag är för trött, jag är förbi.

Gör plats för Kejsarinnan.
Här kommer Kejsarinnan.
En hög med lump och skräp.
Jag orkar inte sjunga.
Orden är så tunga,
som vikter på mitt släp.
Det är slut på audiensen.
Det räcker, här går gränsen.
Det värker i min själ.
Släpp fram mig, skingra hopen
och tysta alla ropen.
Jag bjuder er farväl.

Här kommer Kejsarinnan!
Gör plats för Kejsarinnan!
Seså! Håll undan där!
Och buga undergivet.
Buga er för livet,
och se mig som jag är.
Och allihop ska hurra
och allihop ska jubla.
Jag tackar för i dag.
Se morgonstjärnan brinna!
Jag är kejsarinna!
Kejsarinnan, det är jag!


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Natt   


Natt. Mellan mörker och ljus.
Det finns sagor som talar om häxor i pepparkakshus.
Minst man anar står skuggor och lurar i skrattande rus.
Och väntar att få se hur en dröm förvandlas till grus.

Natt. Mellan vanmakt och hopp.
Du sitter ensam och håller om din värkande kropp.
Du tror att inget hjälper, att det här är slut och stopp.
Men på himlen ska ändå stjärnorna fortsätta sitt lopp.

Det finns ingen början, det finns inget slut.
Allt är sig likt, inget är som förut.
Och det som har varit är fasthakat i
det som är nu och i det som ska bli.

Natt. Mellan smärta och tröst.
Det blöder och river och sliter därinne i ditt bröst.
Ingen hand på din panna. Ingen lugnande röst.
Men bladen faller ändå till marken varje gång det är höst.

Det finns ingen början, det finns inget slut.
Allt är sig likt, inget är som förut.
Och det som har varit är fasthakat i
det som är nu och i det som ska bli.

Natt. Den är snart förbi.
Solens första strålar värmer dig utan spår av ironi.
Så är det. Allting går vidare, framåt, över, förbi
i den här vilsna världen som vi fötts att leva i.

Det finns ingen början, det finns inget slut.
Allt är sig likt, inget är som förut.
Och det som har varit är fasthakat i
det som är nu och i det som ska bli.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Sommaren när du fanns hos mig  


Aldrig har jag skrattat så som sommaren när du fanns hos mig.
Dina leenden, ditt skratt och dina skämt som fick mig att först
se dig. Dina glada sånger. Du fick mig att sjunga med. Så
många gånger satt vi uppe sent och bara pratade. Nej
aldrig har jag skrattat så som sommaren när du fanns hos mig.

Aldrig har jag älskat så som sommaren när du fanns hos mig.
Alla heta nätter, alla kyssar, alla ord av kärlek.
Under dina händer brann min kropp av längtan som du visste
hur du skulle stilla. Jag kom dig till mötes när du ville.
Aldrig har jag älskat så som sommaren när du fanns hos mig.

Aldrig har jag väntat så som sommaren när du fanns hos mig.
Lyssnade vid telefonen, väntade på att du skulle
ringa som du lovat att du skulle göra. Långa nätter
när jag hörde steg i trappan och jag trodde det var du. Nej
aldrig har jag väntat så som sommaren när du fanns hos mig.

Aldrig har jag lidit så som sommaren när du fanns hos mig.
Alla tårar som jag grät de kunde fylla oceanen.
Och jag grät för dina lögner, alla dina tomma löften,
alla gånger som du skulle komma och så kom du inte.
Aldrig har jag lidit så som sommaren när du fanns hos mig.

Aldrig har jag hatat så som sommaren när du fanns hos mig.
Hatade ditt sätt att stänga ute mig från dina tankar,
och jag kunde inte nå dig. Som jag hatade den kvinnan.
Hon, den andra, hon som nu fick allt det som du en gång gav mig.
Aldrig har jag hatat så som sommaren när du fanns hos mig.

Aldrig har det regnat så som sommaren när du fanns hos mig.
Aldrig har det stormat så, och aldrig någonsin har blommor
vissnat i så stora mängder. Eller var det så att solen
lyste varje dag och allting levde på ett särskilt sätt? Nej,
jag kan inte längre minnas nu, det är så länge sedan.

Tusen år sen, eller mera.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Den första snön  


Den första snön ska falla snart, och kylan tränger på.
I fönstren brinner ljus varenda kväll.
Ett andetag, och sen ett till. Och så får tiden gå.
På nåt konstigt sätt så klarar jag det själv.
Du sa att jag var underbar. Du ville stanna kvar.
Jag hörde nåt från himlen då. Jag vet att det var bra.
Och den första snön föll där vi stod. Jag undrar bara om
jag ska vänja mig vid saknaden nån gång.

Den som jag var när du var här hon gick när du försvann.
Så hon är också borta nu.
Hon följde med dig. Och hon kommer aldrig mera fram,
för ingen annan kände mig som du.
Jag sa att du var underbar, och du fick stanna kvar.
Vi gjorde världen vackrare. Jag vet att vi var bra.
Och den första snön föll alltid lika stilla när den kom.
Ska jag vänja mig vid saknaden nån gång?

Jag drömde att du kom tillbaks. Vi hittade varann
en sista gång, och sen lät jag dig gå.
Jag tänkte på det efteråt att kanske var det sant,
och att vi sa adjö till slut just då.
Jag vet att vi var underbara. Det finns ändå kvar.
Och mitt i allt så är det faktiskt nåt som gör mig glad.
Den första snön har fallit nu, precis som när vi fanns.
Jag ska vänja mig vid saknaden, trots allt.

Jag vet att vi var underbara och att vi var bra.
Mitt i allt så är det ändå nåt som gör mig glad.
Den första snön har fallit nu, precis som när vi fanns.
Och jag vänjer mig vid saknaden, trots allt.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Stunder då himlen var blå   


Flickan i spegeln vill finnas. Ber mig att se och förstå.
År efter år kan försvinna men bilderna stannar ändå.
Elden fanns till för att brinna. Ljuset var hetare då
i de stunder jag gärna vill minnas. Stunder då himlen var blå.

Sökandeblickar så klara letade vägar att gå.
Alltid beredd att försvara den längtan jag litade på.
Möjliga segrar att vinna. Tvekan den fanns inte då
i de stunder jag gärna vill minnas. Stunder då himlen var blå.

En egen väg. Jag sprang med stormen
och jag trodde att jag valde väl.
Och mina steg de ledde vidare mot nya fel.

Såg möjligheter försvinna. Väntade ständigt ändå.
Ängslig, men ivrig att finna de stunder då himlen var blå.

Som jag har levt! Så många broar
som jag sprungit på och sedan bränt.
Vad kan jag se när jag betraktar det som hänt?

Lycksaligheter och smärta. Felsteg ibland. Men ändå
alltid ett brinnande hjärta som dansat och älskat att slå.
Bara det bästa får finnas kvar i mitt album från då.
För det enda jag egentligen vill minnas är de stunder då himlen var blå.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Nu  


 

Kom och låt oss lyssna nu,
när vindarna och träden spelar.
Kom och låt oss lyssna nu
till tystnaden vi båda delar.
Det är en gåva som vi fått,
så låt oss ta tillvara tiden.
Stillheten kan göra gott.
Kom med, och våga vila i den.

Kom och låt oss älska nu
med all den kärlek hjärtat rymmer.
Kom och låt oss älska nu.
Vi glömmer det som stör och skymmer.
Det är en gåva som vi fått.
En fristad i den stora striden.
Kärleken vill bara gott
så låt oss ta tillvara tiden.

Kom och låt oss leva nu.
Det finns en plats för oss på jorden.
Kom och låt oss leva nu.
Glöm allvar, och de stora orden.
Det är en gåva som vi fått,
så låt oss ta tillvara tiden.
Livet här kan vara gott.
Känn glädjen. Låt oss stanna i den.

Kom och låt oss lyssna nu.
Kom och låt oss älska nu
Kom och låt oss leva
nu.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling