Vem som helst (2010)

vemsomhelstcover
01  Skål för mig själv     text  not

02 Häxan                         text  not

03 Dansa med mig         text  not

04 Vinternatt                   text  not

05 En ängels tålamod     text

06 Igen                              text  not

07 Romantisk komedi    text  not

08 En öppen dörr            text  not

09 På lina                          text  not

10 Tid                                 text  not

11 Vem som helst             text  not

12 Snöänglar                     text


“Det hela är kompromisslöst genuint och präglat av en inspirerad berättarglädje och blodfylld kärvhet utan att för den skull vara direkt svårlyssnat.”
Peter Eliasson, metrobloggen.se/jpsmedia 23/3 2010

“/…/Det personliga blir allmängiltigt, ord och melodi sys ihop kongenialt, och orkestreringen varieras utifrån de olika musikstilarna. Sången Vem som helst är en galghumoristisk pärla gjord med verklig fingertoppskänsla; jag saknade den på debutskivan, men nu har den fått bli själva titellåten.”
Ingrid Strömdahl, SvD 17/2 2010


 

 


Skål för mig själv


Kallt. Det är kallt. Ont överallt.
Spegeln på väggen visar ett ansikte jag aldrig sett förut.
Regnet mot rutan viskar en sång som aldrig vill ta slut.
Ingen som ser. Ingen som hör. Ingen som ger mig nåt tillbaks
när jag dricker en skål för mig själv.

Whisky för ett hjärta som har brustit mitt itu.
Vodka för en smärta som växer var minut.
Rött vin för det vackra som har blivit fult och smått.
Och champagne bara för att det är gott.

Allt går i kras. Glas efter glas.
Kan inte räkna det som varit i sekunder eller år.
Kan inte veta om i natt ska sopa bort alla spår.
Ingen som vet. Ingen som tror. Ingen som ger mig nåt tillbaks
när jag dricker en skål för mig själv.

Whisky för ett hjärta som har brustit mitt itu.
Vodka för en smärta som växer var minut.
Rött vin för det vackra som har blivit fult och smått.
Och champagne bara för att det är gott.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Häxan


Det är ingen ängel som lever här.
Det är en häxa som bor i mitt rum.
Hon förvränger och förvrider allt.
Vill jag tala så gör hon mig stum.
När jag vill komma nära dig
så sliter hon mig därifrån.
Vill jag viska ömma ord
blir min röst fylld av hån.

Hon lever gott här i mitt rum.
Hon får sin näring ur skuld och skam.
Ur rädsla och ur frusenhet,
och det vet hon att locka fram.
Hon bidar sin tid och väntar.
Långa stunder kan hon tiga still.
Just när jag tror att allt är gott,
ja då slår hon till.

Alla rosor förvandlas till tistlar.
Alla smekningar gör hon till slag.
Häxan i mig blir starkare för varje dag.

Det är ingen ängel som lever här.
Det är en häxa, en svart demon.
Hon har bott här så länge jag kan minnas.
Jag vet inte var hon kommer ifrån.
Jag skulle vilja säga nåt vackert.
Jag skulle vilja våga älska dig.
Men allting blir slaget i spillror
av häxan i mig.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 

 


Dansa med mig


Stäng alla dörrar och öppna en flaska champagne.
Glöm alla frågor och farhågor. Ge mig din hand.
Göm våra vapen och låt oss ge upp för varann.
Ge mig den del av ditt hjärta som är orädd och sann.

Ge mig en aning av tro och en känsla av tid.
Ge mig en sista bekännelse, kom ge mig frid.
Låt oss besegra de skuggor som alltid tar strid.
Kom låt oss dansa för att vi trots allt är vid liv.

Dansa med, dansa med, dansa med, dansa med mig.
Dansa med, dansa med, dansa med, dansa med mig.

Dansa med mig. Håll mig nära och ömt. Håll mig hårt.
Dansa berusat och vilt. Dansa stilla för nåd.
Dansa trots minnena, dansa trots allt som vi sa.
Dansa för att det finns nåt som är äkta och bra.

Dansa med, dansa med, dansa med, dansa med mig.
Dansa med, dansa med, dansa med, dansa med mig.

Dansa med mig genom hat, genom svärta och nöd.
Dansa med mig genom galenskap, smärta och död.

Tystnad. Och himlen däruppe. Låt månen se på.
Lysa för oss och det hopp som finns kvar här ändå.
Nånstans så går det en bro mellan förut och sen.
Kom. Låt oss dansa igen och igen och igen.

Dansa med, dansa med, dansa med, dansa med mig.
Dansa med, dansa med, dansa med, dansa med mig.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 

 


Vinternatt


Det var mörkt, det var kallt, det var vinternatt
och vi drev runt på gatorna frusna och små.
Hela staden låg öde, det var tomt och svart.
Inget att göra och ingenstans att gå.
Då såg jag en strimma av ljus i en port,
och det hördes musik därifrån.
I detsamma så öppnades porten.
Ljuset blev starkare då.
Och en röst sa:

Kom in och värm dig här! Vi kan hjälpa dig så du mår bra.
Kom in och värm dig här! Vi kan ge dig allting du vill ha.
Säg ja!

Och därinne i salen var det ljust och glatt.
Varje mänska som satt där höll ett glas i sin hand.
Vart man än såg var det fest och skratt.
Det var som vi var i ett varmare land.
En strålkastare ifrån taket
lyste upp på den plats där vi stod.
I detsamma så tystnade sorlet,
och alla mänskorna vid sina bord
sa till oss:

Kom in och värm dig här! Vi kan hjälpa dig så du mår bra.
Kom in och värm dig här! Vi kan ge dig allting du vill ha.
Säg ja!

Åh så skönt att få värme och ljus!
Åh så skönt att få värme och ljus!
Åh så skönt! Åh så skönt! Åh!

Vi stannade kvar och vi skålade och drack.
Sen ville vi ut och gå hemåt igen.
Men då blev vi stoppade, plötsligt och snabbt:
Vill man in är dörren öppen, men sen är den stängd.
Och nu är det dags att betala för allt som vi givit till er!
Så nu står jag själv här i porten
och lockar på alla jag ser
och säger:

Kom in och värm dig här! Vi kan hjälpa dig så du mår bra.
Kom in och värm dig här! Vi kan ge dig allting du vill ha.
Säg ja!

Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 

 


En ängels tålamod (An angel’s point of view)


Mitt huvud värker. Mitt hjärta ömmar.
Nu är jag här igen.
Stora planer, vilda drömmar
har gått i kras igen.
Så många gånger nu med samma gamla slut.
Finns det nån chans för en som söker regnbågen?

Ge mig en ängels tålamod.
Och lite hopp och lite tro.
Jag har gått fel, jag måste börja om igen.
Med öppna ögon, öppen hand
i en främmande värld.
Och möta morgondan.

Jag går i cirklar. Jag trasslar in mig.
Jag sitter fast igen.
Och jag snubblar på alla hinder
och jag förlorar igen
Så många gånger nu med samma gamla slut.
När kommer regnbågen? Var är belöningen?

Ge mig en ängels tålamod.
Och lite hopp och lite tro.
Jag gjorde fel, nu får jag börja om igen.
Med öppet hjärta, öppen famn
i en skrämmande värld.
Och möta morgondan.

Ge mig en ängels tålamod.
Och lite hopp och lite tro.
Jag gjorde fel, nu får jag börja om igen.
Med öppet hjärta, öppen famn
i en främmande värld.
Och möta morgondan.

Text & musik: Lisen Elwin/Nathan Meckler
Svensk text: Anna Döbling

© Lisen Elwin/Nathan Meckler
© Anna Döbling (svenska texten)

För noter/ackord, kontakta lisenelwin (at) gmail.com

 

 

 

 


Igen


En isande vind blåser upp kring vårt ensamma hus.
Det var längesen nu som vi levde i värme och ljus.
Alla skuggor drar runt i en kuslig och virvlande dans,
och det är så tyst så man fryser.
Det finns inget liv någonstans.

Vintern är lång. Det är så skrämmande kallt.
Men du säger att Snart blir det lättare luft överallt.
Och jag frågar dig När? Jag kan känna ditt svar mot min hud.
Som en kyss från en fjäril, ett löfte från solen,
en viskning om hur det ska bli.

Kom och rör mig igen. I väntan på sommaren.
Kom och rör mig igen. Det blir lite varmare sen.
Och gör det igen. Var min ’vänta på sommaren-vän’.
Kom och berör mig. Kom rör mig och gör mig levande igen!

Natten är lång. Mörkret är väldigt och kallt.
Men du säger att Snart kommer ljuset tillbaks överallt.
Och jag frågar dig När? Jag vill känna ditt svar mot min hud.
Som en kyss från en fjäril, en viskning från solen,
ett löfte om allt som ska bli.

Kom och rör mig igen. I väntan på sommaren.
Kom och rör mig igen. Det blir mycket varmare sen.
Och gör det igen. Var min ’vänta på sommaren-vän’.
Kom och berör mig. Kom rör mig och gör mig levande igen!

Vi gör det igen. I väntan på sommaren.
Kom och rör mig igen. Det blir mycket varmare sen.
Kom och rör mig igen. Min ’vänta på sommaren-vän’.
Kom och berör mig. Kom rör mig och gör mig levande igen!


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Romantisk komedi


Det var en gång en flicka just på väg mot nitton år.
Hon bodde i ett hus helt nära skogen med sin mor.
Hon var så söt och snäll och väluppfostrad och hon var
förlovad med en jägare som var så stark och bra.

En dag sa mamman ”Kan du hjälpa mig min kära vän?
Ta korgen här till mormor som är klen och krasslig än.
Men håll dig nu på stigen, titta noga var du går.
Och akta dig för vargen, han kan vara förklädd till får.”

Och flickan gick på stigen, hon var glad för dagen var fin.
Då kom en varg som log och sa ”God dag” med vänlig min.
Han var så stor och väldig, och hans päls så ful och grå,
så flickan blev förskräckt förstås och svarade som så:

”Jag vet nog vad du är för en. Det ser man ju direkt
på dina lömska ögon och din långhåriga dräkt.
Du tror att du kan lura mig, men jag är på min vakt.
Jag vet att du är farlig för det har min mamma sagt.”

Men vargen bara log igen och sa ”Det där är fel.
Visst ylar jag nån gång ibland men det är bara spel.
Du tror att jag är grym för att jag är ett vilddjur lik.
Men det enda som jag bryr mig om är kärlek och musik.

Följ med mig in i skogen. Jag ska visa dig en väg
som leder just dit du vill nå. Följ bara mina steg.
Vik av nu ifrån stigen som du går på ska du se.”
Han var så övertygande att flickan följde med.

Ja, hon var som förtrollad av hans röst och av hans sätt.
Och i sitt hjärta kände hon med ens att det var rätt.
Så kom de till en glänta. Vargen la sig sakta ned
och spelade på saxofon och flickan hon sjöng med.

Han spelade, hon sjöng och sången gjorde henne fri.
Men då dök hennes fästman upp. Oj oj då! tänker ni.
Han såg en situation som verkade klar som bara den,
och jägare är lömska – skjuter först och frågar sen.

Han sköt ett skott, och sen sköt han ett till för säkerhets skull.
Men han kom direkt från krogen så han ramlade omkull
och båda skotten fastnade som tur var i en ek.
Men nu var flickan arg, hon kom på fötter snabbt och skrek:

”Vad är det du har för dig? Vad är det för jävla sätt?
Du kommer här och skjuter skarpt och tycker du har rätt.
Ta med dig ditt gevär och leta upp nån annan tjej.
Jag tänker inte slösa bort nån mera tid på dig!

Det här är mannen jag vill ha. Han känner vem jag är.
Han ger det jag behöver och jag håller honom kär.
Vi gifter oss till våren. Här får du tillbaks din ring.
Den kan du stoppa upp där solen aldrig skiner in!”

Och sen så kom polisen och det blev ett väldigt kiv.
Och mamman grät och sa ”Nu har du förstört mitt liv!”
Men flickan hon höll fast vid vargen och vid sitt beslut.
Och bröllopsmarschen ljöd till saxofon och vargars tjut.

Hur gick det sen för flickan och för vargen? Vad jag vet
så lever de tillsammans i en lycklig tvåsamhet.
De har visst fyra barn, och snart så kommer det ett till.
Han spelar på sin saxofon, hon sjunger som hon vill.

Och mamman kommer dit var söndagskväll och dricker te.
Och mormor, hon blev frisk igen så hon är också med.
Så slutar sagan. De blev lyckliga i alla dar.
Och jägaren kom i fängelse. Där är han ännu kvar.

Här kommer sensmoralen. Lyssna noga, lilla vän.
Din mor vet inte allt om livet, inte allt om män.
För vem vet vad som händer dig när du går hemifrån?
Det finns så många vargar som kan spela saxofon!


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 


En öppen dörr


Novembernatten. Månen hade gömt sig bakom molnen.
Långt borta skratten, sången och musiken och sorlet.

Inga fyrverkerier. Inga blixtar. Inga röster i skyn.
Men en öppen dörr.
Och jag gick in.

Novembernatten. Och sällsamheten fyllde hela rummet.
Där blev jag vacker. Och sen kom självklarheten och lugnet.

Inga fyrverkerier. Inga kometer. Inga tecken i skyn.
Men en öppen dörr.
Och jag gick in.

Och hela tiden var det här du fanns. Hela tiden.
Och jag var nån annanstans.
Vem ledde mig hit? Vem fick mig att våga våga?

Novembernatten. Och aldrig mera rädd, och ingen fara.
Novembernatten. Så blev jag den jag alltid ville vara.

Inga fyrverkerier. Inga fanfarer. Inga änglar i skyn.
Men en öppen dörr.
Och jag gick in.

Inga fyrverkerier. Inga applåder. Inga änglar i skyn.
Men en öppen dörr.
En öppen dörr.
En öppen dörr.
Och jag gick in.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


På lina


Jag går på lina, jag dansar här högt ovanför er.
Vacker och stolt, det är mig ni är här för att se.
Jag balanserar och gör mina konster inför er.
Jag får applåder och rosor, jag bugar och ler.

Jag går på lina, det är jag som är sensationen.
Jag ger er spänning, jag ger er musik och magi.
Jag är er lysande stjärna, er drottning på tronen.
Allt som jag har ska ni få, ni som är min publik.

Musiken har tystnat, sekunderna går
och det enda som hörs är mitt hjärta som slår.

Nu! Åh, nu kommer fanfaren! Nu ska jag göra entré!
Nu är min tid för mirakel! Nu måste jag göra succé!

Jag går på lina, jag lever i strålkastarljuset.
Älskad, beundrad, och alla vill bara ha mer.
När ni gått hem är jag kvar för en stund i det ruset.
När ni gått hem är jag kvar utan någon som ser.

Jag går på lina, jag gör mina konster inför er.
Får inte får inte falla, får inte vara svag.
Jag går på lina, jag dansar här högt ovanför er.
Jag går på lina, er lysande stjärna är jag.

Musiken har tystnat, sekunderna går
och det enda som hörs är mitt hjärta som slår.

Nu! Åh, nu kommer fanfaren! Nu ska jag göra entré!
Nu är min tid för mirakel! Nu måste jag göra succé!
Jag går på lina…


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Tid


Tid. Sekunder och minuter går förbi.
En sommar blir till höst som
blir till vinter som blir vår.
Ännu ett år.
Så fort det går! Och

vi försöker hinna med här inuti.
Det svindlar. Och imorgon
har idag blivit igår.
Vart tar den vägen med oss, all vår tid?

Vi sparar våra bilder, våra frusna ögonblick
där vi försökt att fånga alla dagarna som gick.
Här är en stund. En kort sekund.
Och här är våra barn, de som ska komma efter oss
och älska och förlora och förlåta, tro och slåss
som vi har gjort och som vi fortfarande gör.

Tid. Jag speglar mig i dig och ser vårt liv.
Sekunder och minuter.
Vi är timmarna som går.
Vi bär alla våra år här inuti.

Tid. Allt som har varit. Allting som ska bli.
Ett ögonblick. En evighet.
Imorgon och igår.
Vi är timmarna som går. Vi är vår tid.
Vi bär alla våra år här inuti.


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Vem som helst


Jag ropade på dem jag tyckte om.
Jag väntade så länge, men ingen kom.
Det enda jag fick var en
stjärna i natten att drömma om.

Jag föll ner från himlen för längesen.
Nån tog min fallskärm och brände den.
Jag slog mig så hårt.
Sen dess är det svårt att bli hel igen.

Jag borde inte våga hoppas,
men jag gör det ändå.
Det är sanningen.

Vem som helst, Jag tar vem som helst.
Vem som helst som ger mig kärlek.
Vem som helst. Vem som helst.
Vad som helst. Jag gör vad som helst.
Vad som helst för lite kärlek.
Vad som helst. Jag tar vem som helst.

Jag kom inte fram till lyckans centrum.
Jag blev kvar i ett övergivet väntrum.
Sitter där jag sitter.
Glaset fyllt till brädden av hopp och tro.

Jag söker efter nån att hålla av.
Jag begär inte mycket, jag har låga krav.
Kom och ta mig med, kom och
se mig för här väntar jag.

Jag borde inte våga hoppas,
men jag gör det ändå.
Svar till ”Desperat”.

Vem som helst, Jag tar vem som helst.
Vem som helst som ger mig kärlek.
Vem som helst. Vem som helst.
Vad som helst. Jag gör vad som helst.
Vad som helst för lite kärlek.
Vad som helst. Jag tar vem som helst.

Vem ser vad vi önskar och vad vi behöver,
vi som står utanför, vi som blev över?
Vem öppnar i natten, i mörkret och svärtan,
ett Seven-Eleven för hungriga hjärtan?

Vem som helst. Jag gör vad som helst.
Jag tar vem som helst. Jag gör vad som helst.
Jag tar vem som helst. Jag gör vad som helst.
Vem som helst. Vem som helst.
Vem som helst. Jag tar vem som helst.
Jag gör vad som helst. Jag tar vem som helst.
Jag tar vem som helst som ger mig kärlek.
Ge mig kärlek. Lite kärlek.
Vem som helst. Vem som helst. Vem som helst.
Vem som helst. Vem som helst!


Text och musik: Anna Döbling

© Anna Döbling

 

 

 

 


Snöänglar (Snøenglar)


Det är ödsligt och mörkt efter vägen.
Han kör så fort som han kan.
Och hon sitter bredvid och tänker
att nu litar hon blint på sin man.
De är framme. De går in tillsammans.
Och växlar en blick, ängsligt stum.
Medan kyrkklockan ringer
och hon stryker med fingret
så mjukt över magen sin,
och en kör sjunger julen in,
får hon plats i en säng i ett varmt litet rum.

Genom fönstret så ser hon – det snöar.
Hon småler mot mannen som står
och betraktar en lysande stjärna
som har funnits i tusentals år.
Men när värkarna långsamt blir värre,
det är precis som det ska, men trots allt
vill hon gråta av rädsla
och ge efter för känslan
att hon aldrig ska föda sitt barn.
Men han tröstar och säger: ”Det är klart,
det finns till och med en som har fött i ett stall.”

Det tar lång tid, och sent in på kvällen
då ser han och visar så glad:
Därutanför ligger på backen
tre snöänglar sirligt på rad.
Och han tar henne ömt över ryggen
och viskar: ”Så vacker du är!”
Och fast det känns illa
kan tiden stå stilla
och så finner de ro nån minut
innan värkarna börjar på nytt
för att äntligen föda fram barnet hon bär.

Och så kommer han strax före midnatt!
Med ett jublande skrik är han här.
Och hon vet att det aldrig har funnits
en vackrare sång än den här.
Och mannen han skrattar och gråter.
Så får han sin son och blir still.
Låt oss lämna dem så,
medan påven går på
i sin mässa om frälsning och frid.
Men på backen i snön där bredvid
kommer barnmorskan ut och gör en snöängel till.


Text och musik: Liv Kreken Kvalnes

Svensk text: Anna Döbling

 

© Liv Kreken Kvalnes
© Anna Döbling (svenska texten)

 

För noter/ackord, kontakta kreken (at) online.no